Dessa hederliga gamla hölador träffar jag på titt som tätt under mina fototurer i Hälsingland. Ibland önskar jag att den snabba utvecklingen kunde stanna upp en liten stund. Jag minns när jag var liten och jag fick åka hölass efter pappas traktor, mata hö kanonen och stuva om höet uppe på höskullen. Varmt var det och svetten rann. Det känns som om det inte fins såna varma somrar nått mer. Jag minns en liten rolig historia, det var när en utav våra sommargrannar som annars bodde i staden frågade ”vad äter en ko till frukost? ” Jo hon älskar havregrynsgröten med lingonsylten svarade jag skrattande och glöm inte mjölken till såklart. Döm till min förvåning så köpte de allt jag sade 😀
Jag hade en favorit ko när jag var liten som hette Fia. Fia var en gyllenbrun gammal klok ko som hade lagomt trubbiga långa horn. Fia gillade när hon blev serverad blåbärsris med blåbär. Fia var en mycket lugn och snäll ko, där jag tryggt kunde vila ute i hagen lutandes mot hennes varma goa mage. Hon lät mig göra det som om jag var hennes lilla kalv <3. Tyvärr är det många i dag som har glömt vårt band till naturen eller som aldrig har fått uppleva det bandet. I dagens samhälle tar många tyvärr för givet att det alltid ska finnas tillgång till ägg, mjölk och kött. Det känns sorgligt att det i dag blir färre och färre bönder som har möjligheten att fortsätta bedriva jordbruk. Åkrar växer igen, lador och ladugårdar står och förfaller.
