Storskrake/  Mergus merganser

Storskraken vill sällan vara med på bild, men här fick jag till en hel bildserie. Om ni kollar in noga så kan ni se att den äter en abborre. Omgivningen upptäcker att han smaskar på nått gott och vill smaka, så snabbt slukar han i sig abborren.

Klicka gärna på bilderna för att göra dem större.

Mergus merganser – vilket betyder, dykare och dykgås.

Typiska kännetecken:
66 cm. Långa spetsig näbb som slutar med en hake. Hannen mycket ljus med svart ryggdok och grönsvart huvud. Honan har ett skarpt avsatt brunt huvud som kontrasterar mot den ljusa halsen. Vit haklapp. I övrigt gråtecknad.

Förväxlingsrisk:
Småskrake: Hannen har en spretig tofs på det grönsvarta huvudet, röda ögon, samt ett mer allmänt mörkare intryck. Honan svårare att skilja från storskrakehonan men hon har en jämnare övergång från det bruna huvudet till den grå halsen och kroppen.

Finnes:
Häckar över större delen av landet med en viss koncentration längs med ostkusten.

Äter:
I huvudsak småfisk.

Läte:
Dels ett svagt grodlikt, upprepat kväkande och även ett vackert ringande dubbelljud som påminner om ett avlägset tranpar. Honan kan om den överraskas vid boet väsa som en orm.

Häckar:
I holkar eller ihåliga träd, under stenar eller under täta granar som finns i anslutning till någon större fiskrik sjö. I Norrland häckar den även intill större älvar. 

Källa: www.

Mergus merganser – vilket betyder, dykare och dykgås.

Typiska kännetecken:
66 cm. Långa spetsig näbb som slutar med en hake. Hannen mycket ljus med svart ryggdok och grönsvart huvud. Honan har ett skarpt avsatt brunt huvud som kontrasterar mot den ljusa halsen. Vit haklapp. I övrigt gråtecknad.

Förväxlingsrisk:
Småskrake: Hannen har en spretig tofs på det grönsvarta huvudet, röda ögon, samt ett mer allmänt mörkare intryck. Honan svårare att skilja från storskrakehonan men hon har en jämnare övergång från det bruna huvudet till den grå halsen och kroppen.

Finnes:
Häckar över större delen av landet med en viss koncentration längs med ostkusten.

Äter:
I huvudsak småfisk.

Läte:
Dels ett svagt grodlikt, upprepat kväkande och även ett vackert ringande dubbelljud som påminner om ett avlägset tranpar. Honan kan om den överraskas vid boet väsa som en orm.

Häckar:
I holkar eller ihåliga träd, under stenar eller under täta granar som finns i anslutning till någon större fiskrik sjö. I Norrland häckar den även intill större älvar.

Källa: http://www.fageln.se

Skäggdopping/ Podiceps cristatus

Jag gillar verkligen Skäggdoppingen, den är så vacker. Det är inte ofta som jag får se den, men här kommer den.

Podiceps cristatus – vilket betyder ungefär, fågeln med kam och de långt bak placerade fötterna.

Typiska kännetecken:
48 cm. I sommardräkt lätt att känna igen på de mörka örontofsarna och det rödbruna kindskägget.

Förväxlingsrisk:
Gråhakedopping: Har rödbrun hals med grå kinder. I vinterdräkt svår att skilja från skäggdopping i vinterdräkt men gråhakedoppingen ger ett mörkare intryck. Halsen är mörkare och man kan ana en markering av de grå kinderna.

Finnes:
Huvuddelen av beståndet finns i sydöstra delarna av landet, men förkommer i mindre omfattning även i de sydvästra delarna och sporadiskt längs med Norrlandskusten.

Äter:
Fisk och större vatteninsekter.

Läte:
Högljudd med skorrande och knäppande läten. Ungfåglarna har ett visslande läte som hörs kilometerlångt i lugnt väder.

Häckar:
Häckar i sjöar och havsvikar med skyddande vass, starr eller annan vegetaion. 

Klicka gärna på bilderna för att göra dem större.

Källa: http://www.fageln.se

Vitkindad gås/ Branta leucopsis

Under så många år så har jag velat se den Vitkindade gåsen i verkligheten och fota den. Många fotografer har under åren visat upp fina bilder på den gåsen. Nu äntligen händer det, nu är det min tur…här kommer den, den vitkindade gåsen.

Latinskt namn:
Branta leucopsis – vilket betyder, bränd – syftar på det mörka utseendet och vitansikte.

Typiska kännetecken:
58-69 cm. Helt vitt ansikte med svart hjässa, nacke och hals.

Förväxlingsrisk:
Kanadagås: Betydligt större, 92 –110 cm, och med endast vita kinder, mot ett förövrigt svart huvud och hals.

Finnes:
I huvudsak på Gotland, Öland och längs med våra kuster. Har även börjat etablera sig i mindre kolonier längre in i landet.

Äter:
Gräs och örter.

Läte:
Ett korthugget ”kräck, kräck, kräck”. Kan på avstånd påminna om en liten hunds gläfsande.

Häckar:
I Spetsbergen och på Grönland placerar den sitt bo på hyllor i branta fjällstup, ofta långt från kusten. I Sverige häckar den ofta ute på öar eller uppe på någon äldre byggnad. 

Källa: http://www.fageln.se

Klicka gärna på bilderna för att göra dem större.