Skrattmås/ Larus ridibundus

Ingen sommar utan skrattmåsen. Den har jag växt upp med. Alla somrar då jag var liten och fiskade, skrattmåsen fanns alltid där vid min sida.

Latinskt namn:
Larus ridibundus – vilket betyder, skrattande mås.

Typiska kännetecken:
40 cm. Sommartid chokladbrunt huvud. Vintertid vitt huvud med endast en mörk fläck vid ögat samt en fläck vid örat. 
 
Förväxlingsrisk:
Fiskmås: Fiskmåsen har alltid som vuxen helvitt huvud med gul näbb och gulgröna ben.

Finnes:
Har en vidsträckt utbredning och saknas endast i fjällkedjan och det inre delarna av Lappland.

Äter:
Anpassat sig väl efter mänsklig kultur och äter lite av varje. Söker föda både på åkrar, soptippar, sjöar och städer.

Läte:
Ett skränande skrattliknande ”kreeäää, kreeäää”.

Häckar:
Häckar kolonivis i vassrika sjöar eller näringsrika träsk.

Namnet användes första gången 1828. Det syftade på artens läte och är en översättning av det latinska namnet ridibundus som betyder skrattande.

Vid 1800-talets början fanns skrattmåsen endast i några fåtal par på Gotland, Skåne och Öland. Senare 1890 konstaterades de första häckningarna i Tåkern och Hornborgasjön och det var då arten började etablera sig mer allmänt i landet. Under 1920-talet tog expansionen riktig fart och fortsatte så fram till 1970. Den svenska populationen beräknades då till 270.000 par. Bara i Tåkern fanns då en koloni på 15.000 häckande par. Antalet skrattmåsar i Sverige har sedan sjunkit kraftigt och beräknas nu vara mer än halverad mot 70-talet, runt 90.000 par beräknas nu finnas kvar. Orsaken till minskningen är inte helt klarlagd men det kan vara försämrade häckningsmiljöer och ökat minkbestånd.

Till skillnad mot övriga måsarter så har skrattmåsen ett mer flexibelt häckande. Ibland händer det exempelvis att en stor koloni plötsligt försvinner för att sedan kanske slå sig ner på ett ställe där det aldrig häckat tidigare. Det finns ringmärkningsresultat som visat att skrattmåsar som kläckts i Sverige sedan har häckat i England.

Boet byggs ofta på en vattenomfluten tuva av torra vassrör och gräs. Från sista veckan i april till början av juni läggs de tre äggen. Ruvningstiden är 22-24 dygn. Efter fem till sex veckor kan ungarna flyga. Föda till ungarna skaffar skrattmåsarna genom rätt långa strövtåg. Den besöker odlade åkrar, fiskehamnar, soptippar och andra givande lokaler. Skrattmåsar lär sig snabbt att finna mat på nya sätt. Ibland kan man ute på åkrar se hur dom sitter och vaktar på tofsvipor för att sedan störta fram och beröva dem på maskar och insektslarver.

I slutet på juli eller början på augusti flyttar merparten av skrattmåsarna söderut. En del så långt ner som till Medelhavet.

En intressant iakttagelse är att när skrattmåsarna kommer tillbaka igen på våren har de sin sommardräkt klar med sitt chokladbruna huvud, medan de skrattmåsar som övervintrat i Sverige fortfarande har kvar sin vinterdräkt.

Källa: fageln.se

Grågås/  Anser anser

Äntligen fick jag fota grågåsen på nära håll. Dock kändes det som om denna gås var lite låg och ledsen, jag hoppas att den repar sig.

Klicka gärna på bilderna för att göra dem större.

Latinskt namn:
Anser anser – vilket betyder, gås.

Typiska kännetecken:
74 – 84 cm. Vingspann på 150 – 168 cm. Ljust huvud med kraftig näbb som är enfärgat ljust orange, samt skära ben. I flykten ser man att vingovansidorna är ljust gråaktiga. Dräkten för övrigt ganska enhetligt brungrå.

Förväxlingsrisk:
Sädgås: Sädgåsen har mörkare huvud och hals. Mörkare orange näbb och oftast med svart spets och svartaktig vid näbbroten. Sädgåsens ben är orangea till färgen. I flykten syns det att vingovansidan är mycket mörkare än hos grågåsen.

Finnes:
Såväl vid kusterna som i inlandet. Vanligast vi ostkusten från Blekinge upp till Gävlebukten. Mer sporadiska häckningar längre norrut och i Norrlands inland.

Äter:
Gräs, späda skott och blad av olika örter såsom maskros och strandaster. På grunt vatten kan den även äta alger och bandtång. Tillfälligt äter den också säd och bär.

Läte:
Ett ljudligt trestavigt ”ga-gann-gack, gi-gann-gack”. Varnar med ett väsande läte som är identiskt med vanliga tamgäss.

Häckar:
Bygger oftast sitt bo på holmar eller halvöar intill vattnet. Gärna på en liten höjd med fri utsikt över vattnet. 

Namnet nämns första gången ca. 1645, men det är oklart om det då verkligen var grågåsen som ämnades. ”Grå-” efter artens övervägande gråbruna dräkt och kanske i synnerhet de ljusgrå vingtäckarna. Arten har även kallats vildgås och skärgås.
Liksom andra gäss är grågåsen oerhört ortstrogen och återkommer år efter år till samma plats.


I mitten av april läggs de tre till sex gråvita äggen och ruvas av honan medan hanen står vakt, ofta hundratals meter från boet.
Efter en månad kläcks äggen och ungarna och följer det första rörliga föremål de ser, vilket i naturen förhoppningsvis är mamman.


Det berättades en gång om en bonde som fann en hel kull nykläckta grågåsungar, som han fångade och stoppade i en säck, varpå han begav sig hemåt. När han gått en bit märkte han att säcken kändes lättare och förstod då att han hade tappat en del av ungarna. Han vände sig då om för att söka dem, men fick då till sin förvåning se de saknade ungarna komma springande bakom honom i en rad och följde honom i hälarna.


I Sverige häckade grågåsen förr ganska allmänt i Sverige men utsattes för häftig förföljelse under 1800-talet. Så 1912 när det var fara för att den helt skulle utrotas från landet fridlystes grågåsen. Långsamt började arten att återhämta sig men ännu 1960 fanns det bara 400 par i Sverige. Under de senaste åren har grågåsen ökat kraftigt i antal. År 2018 uppskattades populationen till 41 000 häckande par.

Flyttar i september och oktober ner till västra och sydvästra Europa.

Källa: fageln.se