Vinter och snö är förutom vatten och sand, otroligt roligt att leka med när man är liten (och stor 🙂 ) Det går att hitta på hur mycket kul som helst, det är bara din fantasi som sätter gränserna. Grävmaskin och gräsklippare kan även funka vintertid lika bra som pulkan.
Klicka gärna på bilderna för att göra dem större.
Första snön brukar alltid smälta bort och det brukar inte komma några större mängder snö heller. Men just nu känns det som om snön har bestämt sig för att stanna kvar. Bilderna är tagna den 21 november och i dag den 26 november, så är det fortfarande lika mycket snö kvar här, även om den har sjunkit ihop lite.
Flera matgäster hälsar gärna på nu när det är snö och kallt. Den lyxiga ekorren, den vackra hackspetten, alla fina småfåglar och katten som trampar på utanför balkongdörren ute i snön och bara vill in i värmen. En måste väl ändå säga, det är vackert med snö.
Klicka gärna på bilderna för att göra dem större.
Började min semester med att åka till Trolska skogen tillsammans med dottern och pojkarna. Där finns det både häxor, älvor och troll.
Ett fint familjeäventyr med både teater och sång. Kan varmt rekommendera detta äventyr.
Att inlägget kommer nu först, några helger efter att vi varit där, beror på vårt dåliga internet.
Just nu och inte tidigare heller så är jag kompis med räven. Nyligen så bröt sig räven in i min hönsgård. Han dödade 3 av fyra hönor och alla 5 kycklingar. Kycklingar 9 veckor gamla veckor som jag nyligen hämtade hem, morr och snyft.
I går besökte jag underbara Jane och köpte 7 kycklingar till, jag önskar att min förstärkta hönsgård kommer att beskydda dom från räven ❤ och att dom får många fina år tillsammans med mig ❤
Den höna som överlevde rävattacken, hon är stolt och vacker….även om hon saknar några fjädrar på ryggen än, men hon fick 7 kycklingar i ett navs 🙂
#hönor #höns #kycklingar #ägg
Äntligen fick jag äran att fotografera rådjurskid. Dom är ju supergulliga. Mamman vakar dem väl mot faror och jag befann mig på ett långt håll, men hon hade ändå superkoll på mig. Min kamera kunde inte matcha avståndet fullt ut, men du kan ändå se de små gulliga kiden.
Klicka gärna på bilderna för att göra dem större.
Alve och Alfred poserar och leker ute i den vackra naturen. Det är härligt att se när dom leker och upptäcker naturen tillsammans. Det är en stor lycka för barn att få vistas ute i naturen och samtidigt så lärorikt.
Jag älskar er ❤ ❤
Klicka gärna på bilderna för att göra dem större.
Dessa vackra vårblommor, blommar just nu här hos mig. Vitsippa, äppelblom, påsklilja, gullviva, pingstlilja och blå pärlhyacint.
Klicka gärna på bilderna för att göra dem större.
Gräsanden är en mycket vanligt förekommande vattenfågel. Men om du börjar med att granska den på nära håll, så kan du ser hur vacker den egentligen är. Hanens huvud skimrar i grönt och blått i solens sken.
Visst är den ändå lite rolig och gullig när den letar föda under vattenytan. Man ser endast baken som sticker upp ur vattenytan och guppar upp och ned, likt ett flöte som följer vågornas rörelser, när du metar.
Klicka gärna på bilderna för att göra dem större.
Latinskt namn:
Anas platyrhynchos – vilket betyder, brednäbbad and.
Typiska kännetecken:
50-65 cm. Den största och kraftigaste bland simänderna. Hanen är från okt.-maj mycket typisk med glänsande grönt huvud, brunt bröst, grå kropp och svart gump. Stjärten är vit, men två av de mellersta stjärtpenneparen är svarta och något upprullade. Honan har mer brunaktig dräkt, men gemensamt för båda könen är en blå vingspegel kantad av smal vit bård.
Förväxlingsrisk:
Snatterand: Buken är vit och på vingarna syns svarta, vita och bruna teckningar. Näbben hos hannen i praktdräkt grå, medan den hos honan är mörk med ljust orangefärgada sidor. Hannen i praktdräkt har även svart vid stjärtroten, både på ovansidan och undersidan.
Finnes:
I alla typer av vatten, från små nästan igenvuxna dammar till stora sjöar och skärgård. Trivs bäst i vatten med stora vassar och rikligt med fräken. Arten finns i hela landet, dock vanligast i de södra och mellersta delarna.
Äter:
Främst vattenväxter, men även säd, insekter och kräftdjur.
Läte:
Hanen, gräsanddraken, har ett hest, lågmält läte. Honan är mer högljudd och låter oftare höra ett snattrande läte och kraftiga kväkanden.
Häckar:
Mycket mångsidig vad gäller val av boplats och kan häcka på tak, i gamla kråkbon, i uppsatta bokorgar eller i en tuva på en mindre ö. Boet iordningställs av honan.
Mycket lite är känt om om gräsandens populationsutveckling under de senaste 100 åren. Det är dock rimligt att anta att arten varit betydligt vanligare i jordbruksområdena och längs kusterna fram till dess att dikning och torrläggning ödelade mycket stora arealer med lämpliga häckningsbiotoper under slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet. Idag är arten vår vanligaste simand och den finns t.o.m. i direkt anslutning till fjällområden. Det uppskattade antalet gräsänder uppgår till 100.000 – 150.000 par, där många övervintrar i landet, medan andra under samma period flyttar till Mellan- och Västeuropa.
En så iögonfallande fågel som gräsanden har naturligtvis fått många namn. An eller ån är mycket vanliga benämningar och i Närke kallas den gråsån. I Skåne kallar man den för drake, en förkortning av hanens andrake.
källa: fageln.se
Ingen sommar utan skrattmåsen. Den har jag växt upp med. Alla somrar då jag var liten och fiskade, skrattmåsen fanns alltid där vid min sida.
Latinskt namn:
Larus ridibundus – vilket betyder, skrattande mås.
Typiska kännetecken:
40 cm. Sommartid chokladbrunt huvud. Vintertid vitt huvud med endast en mörk fläck vid ögat samt en fläck vid örat.
Förväxlingsrisk:
Fiskmås: Fiskmåsen har alltid som vuxen helvitt huvud med gul näbb och gulgröna ben.
Finnes:
Har en vidsträckt utbredning och saknas endast i fjällkedjan och det inre delarna av Lappland.
Äter:
Anpassat sig väl efter mänsklig kultur och äter lite av varje. Söker föda både på åkrar, soptippar, sjöar och städer.
Läte:
Ett skränande skrattliknande ”kreeäää, kreeäää”.
Häckar:
Häckar kolonivis i vassrika sjöar eller näringsrika träsk.
Namnet användes första gången 1828. Det syftade på artens läte och är en översättning av det latinska namnet ridibundus som betyder skrattande.
Vid 1800-talets början fanns skrattmåsen endast i några fåtal par på Gotland, Skåne och Öland. Senare 1890 konstaterades de första häckningarna i Tåkern och Hornborgasjön och det var då arten började etablera sig mer allmänt i landet. Under 1920-talet tog expansionen riktig fart och fortsatte så fram till 1970. Den svenska populationen beräknades då till 270.000 par. Bara i Tåkern fanns då en koloni på 15.000 häckande par. Antalet skrattmåsar i Sverige har sedan sjunkit kraftigt och beräknas nu vara mer än halverad mot 70-talet, runt 90.000 par beräknas nu finnas kvar. Orsaken till minskningen är inte helt klarlagd men det kan vara försämrade häckningsmiljöer och ökat minkbestånd.
Till skillnad mot övriga måsarter så har skrattmåsen ett mer flexibelt häckande. Ibland händer det exempelvis att en stor koloni plötsligt försvinner för att sedan kanske slå sig ner på ett ställe där det aldrig häckat tidigare. Det finns ringmärkningsresultat som visat att skrattmåsar som kläckts i Sverige sedan har häckat i England.
Boet byggs ofta på en vattenomfluten tuva av torra vassrör och gräs. Från sista veckan i april till början av juni läggs de tre äggen. Ruvningstiden är 22-24 dygn. Efter fem till sex veckor kan ungarna flyga. Föda till ungarna skaffar skrattmåsarna genom rätt långa strövtåg. Den besöker odlade åkrar, fiskehamnar, soptippar och andra givande lokaler. Skrattmåsar lär sig snabbt att finna mat på nya sätt. Ibland kan man ute på åkrar se hur dom sitter och vaktar på tofsvipor för att sedan störta fram och beröva dem på maskar och insektslarver.
I slutet på juli eller början på augusti flyttar merparten av skrattmåsarna söderut. En del så långt ner som till Medelhavet.
En intressant iakttagelse är att när skrattmåsarna kommer tillbaka igen på våren har de sin sommardräkt klar med sitt chokladbruna huvud, medan de skrattmåsar som övervintrat i Sverige fortfarande har kvar sin vinterdräkt.
Källa: fageln.se
Äntligen fick jag fota grågåsen på nära håll. Dock kändes det som om denna gås var lite låg och ledsen, jag hoppas att den repar sig.
Klicka gärna på bilderna för att göra dem större.
Latinskt namn:
Anser anser – vilket betyder, gås.
Typiska kännetecken:
74 – 84 cm. Vingspann på 150 – 168 cm. Ljust huvud med kraftig näbb som är enfärgat ljust orange, samt skära ben. I flykten ser man att vingovansidorna är ljust gråaktiga. Dräkten för övrigt ganska enhetligt brungrå.
Förväxlingsrisk:
Sädgås: Sädgåsen har mörkare huvud och hals. Mörkare orange näbb och oftast med svart spets och svartaktig vid näbbroten. Sädgåsens ben är orangea till färgen. I flykten syns det att vingovansidan är mycket mörkare än hos grågåsen.
Finnes:
Såväl vid kusterna som i inlandet. Vanligast vi ostkusten från Blekinge upp till Gävlebukten. Mer sporadiska häckningar längre norrut och i Norrlands inland.
Äter:
Gräs, späda skott och blad av olika örter såsom maskros och strandaster. På grunt vatten kan den även äta alger och bandtång. Tillfälligt äter den också säd och bär.
Läte:
Ett ljudligt trestavigt ”ga-gann-gack, gi-gann-gack”. Varnar med ett väsande läte som är identiskt med vanliga tamgäss.
Häckar:
Bygger oftast sitt bo på holmar eller halvöar intill vattnet. Gärna på en liten höjd med fri utsikt över vattnet.
Namnet nämns första gången ca. 1645, men det är oklart om det då verkligen var grågåsen som ämnades. ”Grå-” efter artens övervägande gråbruna dräkt och kanske i synnerhet de ljusgrå vingtäckarna. Arten har även kallats vildgås och skärgås.
Liksom andra gäss är grågåsen oerhört ortstrogen och återkommer år efter år till samma plats.
I mitten av april läggs de tre till sex gråvita äggen och ruvas av honan medan hanen står vakt, ofta hundratals meter från boet.
Efter en månad kläcks äggen och ungarna och följer det första rörliga föremål de ser, vilket i naturen förhoppningsvis är mamman.
Det berättades en gång om en bonde som fann en hel kull nykläckta grågåsungar, som han fångade och stoppade i en säck, varpå han begav sig hemåt. När han gått en bit märkte han att säcken kändes lättare och förstod då att han hade tappat en del av ungarna. Han vände sig då om för att söka dem, men fick då till sin förvåning se de saknade ungarna komma springande bakom honom i en rad och följde honom i hälarna.
I Sverige häckade grågåsen förr ganska allmänt i Sverige men utsattes för häftig förföljelse under 1800-talet. Så 1912 när det var fara för att den helt skulle utrotas från landet fridlystes grågåsen. Långsamt började arten att återhämta sig men ännu 1960 fanns det bara 400 par i Sverige. Under de senaste åren har grågåsen ökat kraftigt i antal. År 2018 uppskattades populationen till 41 000 häckande par.
Flyttar i september och oktober ner till västra och sydvästra Europa.
Källa: fageln.se
Naturfoton 