Talgoxe & Blåmes

Sista dagen i januari  är det och jag kan faktiskt känna att solens strålar börjar att värma kinden och ryggen när jag är ute. Även om det i dag var kalla vindar, så fotandet ledde till kalla fingrar. Men ändå, lite smått så kan jag känna den där mysiga vårkänslan komma krypandes, när det är kallt på natten så det blir fin skare och när dagen kommer så värmer solen. Även småfåglarna har lite försiktigt börjat med att kvittra, men det är mest bara en antydan ännu. Trots allt är det ju ännu vinter och bakslaget brukar komma förr eller senare, med mera snö och kyla. Det som känns skönt ljust nu är att ljuset är på väg tillbaka och det märks tydligt att dagsljuset blir längre. Här på den gemensamma äppelgrenen sitter Talgoxen och Blåmesen snällt tillsammans och väntar på att det ska serveras mera mat.

Dvärgkochin

Vad är väl livet på en pinne, jo så länge som det är snö kvar på marken så är det bekvämare att strosa runt på torra fina björkslanor. Dessa unghönor är vissa dagar lite fina i kanten och vill inte snöa ned sig i onödan. Men när det bjuds på lite gotta då brukar frestelsen bli lite för stor även för dessa fina fröknar och icke gå på snö beteendet är som bortblåst.

Hölador i Hälsingland

Dessa hederliga gamla hölador träffar jag på titt som tätt under mina fototurer i Hälsingland. Ibland önskar jag att den snabba utvecklingen kunde stanna upp en liten stund. Jag minns när jag var liten och jag fick åka hölass efter pappas traktor, mata hö kanonen och stuva om höet uppe på höskullen. Varmt var det och svetten rann. Det känns som om det inte fins såna varma somrar nått mer. Jag minns en liten rolig historia, det var när en utav våra sommargrannar som annars bodde i staden frågade ”vad äter en ko till frukost? ” Jo hon älskar havregrynsgröten med lingonsylten svarade jag skrattande och glöm inte mjölken till såklart. Döm till min förvåning så köpte de allt jag sade 😀
Jag hade en favorit ko när jag var liten som hette Fia. Fia var en gyllenbrun gammal klok ko som hade lagomt trubbiga långa horn. Fia gillade när hon blev serverad blåbärsris med blåbär. Fia var en mycket lugn och snäll ko, där jag tryggt kunde vila ute i hagen lutandes mot hennes varma goa mage. Hon lät mig göra det som om jag var hennes lilla kalv <3. Tyvärr är det många i dag som har glömt vårt band till naturen eller som aldrig har fått uppleva det bandet. I dagens samhälle tar många tyvärr för givet att det alltid ska finnas tillgång till ägg, mjölk och kött. Det känns sorgligt att det i dag blir färre och färre bönder som har möjligheten att fortsätta bedriva jordbruk. Åkrar växer igen, lador och ladugårdar står och förfaller.

 

 

 

Men Hallå! … vart är maten?

Detta foto är skapat av min gamla trotjänare Canon Ixus. Kameran som har ställt upp i ur och skur och fotat flera tusen foton åt mig. Tragiskt nog för ett år sedan så började Ixus att bli svårstartad och krångla. Rädd för att inte kunna fota varje dag så blev det ett nytt kamerainköp, Canon Powershots SX 60 HS. Jag är så nöjd med Powershoten, men Ixus finns för alltid kvar hos mig i mitt kamerahjärta och dig kasserar jag icke. Jag laddar dina batterier omsorgsfullt, för en dag står du där förberedd för värsta bästa fotot.
Under mina fototurer har jag ständigt haft min otroligt trogna och pålitliga vakthund med mig, vakten som springer på mina motiv och förstör dem när jag har rullat runt på backen och fotat dem för en för lång stund på ett och samma ställe, nä nu är det dags att vi förflyttar oss 🙂 . Det har varit både regn, snö och blåst, men även en hel del solsken. Allt från småkryp till stora skogen har funnits med på menyn. Men just detta foto illustrerar en frustrerad Talgoxe i Hälsinglands vinterskogar för ett år sedan, januari 2015.